Mentioned in 1 item:
unnumbered,
Förhållandet är emellertid, att etnografiska samlingen ditintills lidit snart sagdt ekonomisk nöd. Akademien lär väl ej hafva glömt, hur många gånger jag begört förhöjdt anslag. I början fanns ju intet, sedemera gaf Regeringen tillfälliga anslag från åttonde hufvudtitelns besparingar; och när slutligen Riksdagen, efter Regeringens förslag, beviljade ett extra anslag, afknoppades betydligt på det begärda. Många arbeten och nya anordningar vid etnografiska samlingen måste uppskjutas till bättre tider; andra arbeten kunde blott långsamt bedrifvas. Under sådana förhållanden balansera tid och penningar hvarandra i omvänd proportion. Blott småningom kunde jag skaffa utvägar till förbättringar, anskaffa skåp och annan inredning, som gjorde föremålens vidmakthållande säkrare och deras skötsel lättare. Och jag kan med lugnt samvete trotsa hvem som heldst, som sett etnografiska samlingen, när jag mottog den såsom intendent, att kunna samvetsgrannt vägra mig sitt erkännande för ospard möda och omtanka, till och med ännu, när Herr Retzius öfvertog inspektoratet. När doktor Stolpe skref sin bitande artikel "Periculum in mora" i Stockholms Dagblad, komme de dårvarande zoologie-inspektorerna till museet, och jag visade dem, huru anmärkningarne berodde på missförstånd och förvrängning; – och då gåfvo inspektorerna mig rätt. En af dessa inspektores var då en bland de främste erkända, blifvande etnografer i Sverige. Vid den tid, då samlingen enligt Herr Retzius befann sig i å miserabelt skick, var verkligen Amanuensen Martin mitt biträde – med 160 kronor i månadslön och utan säkerhet att någonsin få fast anställning vid museet. En filosofie-kandidat lär icke kunna lefva här i Stockholm på 100 Kr. i månaden. Jag fick nöja mig med, att han äfven tjenstgjorde såsom e. o. Amanuens vid Statens Historiska Museum. Huru han der aflönades vet jag ej; men han fick der åtminstone en titel. Inspektor glömde vid sitt anförande om Martin ett taga hänsyn till de billighetens kraf, som jag låtit gälla i mina fordringar pår hans arbete. Att han under några veckor – just vid den tid, då Herr Retzius erbjöd sitt deltagande i museiarbetet vid denna afdelning – var borta, sysselsatt med museistudier och följaktligen tycktes visa en brist på ordentlighet, som också kostade honom platsen, i Petersburg, längre än jag medgifvit, berodde derpå, att han i bref till en af Akademiens ledamöter bedt denne till mig framföra en begäran om förlängd tjenstledighet, hvilken begäran af någon tillfällig anledning aldrig framkom till mig. Att Martins arbeten skulle vara underhaltiga, vågar jag bestrida. Öfverdrift, i beslut som i tadel, älskar jag ej. Båda de kandidater, som här [fick?] ifrågakommit, hafva i sina arbeten lagt tyngdpunkter på illustrationer. Fotografen Westphals förtjenster, hvilka gentemot Herr Martin åberopats i Klassen, framträda lika starkt i Herr Stolpes prakt i hans företal verk och erkännas af denne. Då Martin förklaras hafva bjudit för litet af text – äfven hans största förtjenst ligger i anskaffandet, valet och förklaringen af i vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, och förklaring följer alltid med planscherna, äfven der text icke saknas – vill jeg erinra, att Stolpes förnämsta verk (att icke säga, hans enda, arbete) håller 42 sidor text, företalet inberäknadt, de fleste sidorna (½ af dem mera än till hälften) upptagna af figurer, till största delen lånade från andras arbeten.